Vid bedömning av huruvida det är för barnets bästa att spåra familjen ska barnets synpunkter inhämtas och beaktas, beroende på barnets ålder och mognad. Barnets säkerhet ska vara en fråga av största vikt vid bedömningen av huruvida familjespårning bör inledas.

Den ansvariga handläggaren bör på ett barnvänligt sätt be barnet om relevant information om hans eller hennes familj. Syftet med och förfarandena vid familjespårning bör förklaras för barnet och barnet ska ha rätt att fritt uttrycka sina synpunkter om detta.  

Medlemsstaterna ska, där så krävs med hjälp av internationella eller andra berörda organisationer, börja spåra familjemedlemmar till ensamkommande barn så snart som möjligt sedan en ansökan om internationellt skydd har gjorts, samtidigt som det värnas om barnets bästa.

Spårning av barnets familjemedlemmar bör påbörjas om barnet inte åtföljs av någon av sina föräldrar och om spårning bedöms vara för barnets bästa. 

Varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa (artikel 24.3 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna). 

Gränsförfaranden eller påskyndade förfaranden ska inte användas om det stöd som behövs med beaktande av den sökandes särskilda behov inte kan ges inom ramen för dessa förfaranden (artikel 24.3 i det omarbetade direktivet 2013/32/EU).

Om det är möjligt i enlighet med nationell praxis, ta hänsyn till den sökandes kön och/eller den sökandes önskemål beträffande könet på den ansvariga handläggare och den tolk som ska delta i processen.

Det kan i de nationella systemen finnas handläggare som är specialiserade på att hantera ärenden som gäller sexuell läggning och könsidentitet. Även om det inte finns handläggare som är specialiserade på hbti-frågor kan det finnas nationella lagar kring identitet och avslöjande som handläggaren måste vara medveten om vid hantering av exempelvis ärenden som rör könskorrigering. Följ nationell praxis.

Det kan i enlighet med nationell praxis finnas specialiserade handläggare som ärendet bör fördelas till. Följ nationell praxis. 

Handläggare som arbetar med personer som utsatts för allvarliga former av våld och kan lida av trauma, bör ha lämplig utbildning i fråga om de särskilda behov som dessa sökande kan ha.